Sorg och bedrövelse..jämmerdalens elände och sämsta mamman...ever.
Jag klarar sömnbrist bra brukar jag säga..och visst..om man nöjer sig med någon som står upprätt så klarar jag det bra, dessvärre blir jag lite vimsig och disträ..något som hände nu efter flera dygn med bara 3-4 timmars sömn per natt.
Jag skulle (som vanligt) göra allt samtidigt och den här gången blev det med dödlig utgång.
De små kycklingarna skulle ha mat så jag kokade ägg åt dem, äggen blev klara och jag hämtade deras fat och öppnade grinden till rummet där de bodde, gick ut i köket och hör en av hundarna stå och skälla i rastgården.
Arg som ett bi går jag dit för att släppa in taxfan, öppnar och han far in...dörren kärvar lite så jag blir kvar några sekunder...några sekunder för länge..men han brukar alltid rusa in på Julias rum för att göra en flygtur upp i hennes säng, men inte denna gången.
Jag hinner inte fatta att han springer ut till kycklingarna! men iskall som jag blir när han inte är på Julias rum så rusar jag till kycklingarna och där i deras "balja" har hunden hoppat i!!
Han bet dem aldrig, men klev på dem då han i princip tar upp hela baljan...den ena dog direkt och den andra levde några timmar :(
Jag har aldrig känt mig så usel..jag grät i flera timmar och åkte rödsvullen till nattpasset på jobbet..t.o.m våra barn vet hur viktig grinden är att stänga!! men jag som snart är 40 år klarar inte den enkla regeln, det finns inget jag inte skulle göra för att få det ogjort!
Barnen som såg hur förtvivlad jag var, de var väldigt förlåtande...trots att kycklingarna var deras små gulle så tröstade de mig..strax innan jag åkte så frågar Ronja "mamma? tänker du fortfarande på kycklingarna eftersom du ser så ledsen ut?" ja svarar jag..."men mamma! jag har redan glömt dem! vi får nya!" säger ongen...gulliga...fina underbara unge...trots att hon måste vara jätteledsen så håller hon god min och försöker trösta.
Jag är usel...värdelös och så fantastiskt klantig! det finns nog folk som håller med..men jag kan inte vrida klockan tillbaka..nu är det som det är...jag ska ringa Börje i Norrtälje på måndag och höra om han har några små silkes...hoppas.
Men vad tråkigt! Jag förstår hur du känner, men du kan inte klandra dig själv! Det var ju en olycka att det blev som det blev. Jag vet vad hönsen och kycklingarna betyder för dig. Hoppas det blir nya små som slipper klantiga taxfossingar. Måste säga att du sköter dina små dunbollar med så mycket kärlek och omtanke så jag tror trots allt att inga kycklingar kan få ett bättre hem. Kram Stina
SvaraRaderaMen lilla älsklingen!!! Det var väl ändå inte ditt fel...liiiiite mänsklig måste du väl ändå få vara. Olyckor händer för jämnan...kom till mamma greken så ska du få lite massage...det behöver du!!
SvaraRaderaPrecis som dina barn säger så kommer det bli nya kycklingar. Då är jag säker på att du och din familj kommer göra allt för att dom får det bra. Man lär sig av sina misstag heter det ju även om det nu blev som det blev.
SvaraRaderaSluta klandra dig själv nu och se framåt. kramar
Tack...vad snälla ni är! det känns lite bättre nu...inte mycket, men lite...ser fortfarande de små framför mig :(
SvaraRaderaMen jag lärde mig något...aldrig mer glömma grinden!!
Jag längtar efter nya små kycklingar...kram.